INLEDNING
"Titta på dessa mina bilder! En del av dem kan kallas bilder ”ej tidigare sedda”!

Mitt fotograferande följer tre riktlinjer

Den första är ambitionen att genom att avbilda en detalj ingående i en helhet få åskådarens fantasi att frammana en egen uppfattning av helheten.

Något av detta återfinnes i bilderna av hällkar.

Den andra är att tillvarata färgfilmens möjligheter att skapa likheter med måleriet - ”att måla med kamera”. Inte minst inom det nonfigurativa området.

För det tredje menar jag att bilden är definitivt utformad i det ögonblick den tas. Kompositionen av fotot med alla dess komponenter skall göras i kamerasökaren. Ingen manipulering, beskärning eller andra förändringar skall få göras i efterhand.

Fotografering är för mig ögonblickets konst."

Djursholm, Sverige, 2009

OLOF HOLST, företagsledare, officer och fotograf, numera pensionerad och bor med sin fru i Djursholm och i Ulebergshamn på Sveriges västkust, Han har fyra barn och sju barnbarn.

DET SÄLLAN ELLER ALDRIG SEDDA
"När man rör sig genom Olles fotografiska landskap kan man upptäcka att man hamnat på platser som varken kartor eller vägskyltar kan peka ut, än mindre lokalbefolkningen. Ortsnamnet är okända, likaså väderstreck och latituder.

Och ändå trivs man.

Eller kanske just därför.

Bara ett ögonkast från det välkända får tillvaron ett nytt utseende. Ljus, speglingar, himmel, hav, klippor – grundelementen presenterar sig i nya skepnader.

Äventyret har börjat.

Med stegrad nyfikenhet tar man sig an det främmande och jungfruliga, sökande efter en förklaring. En process som vitaliserar.

För det är just här, i skarven mellan det välkända och okända, som Olles bilder väcker något angenämt till liv. I det ännu icke klargjorda finns utrymme för dikten och medskapandet. En process förmodligen lika självklar och naturlig som salivutsöndringen vid anblicken av en skiva citron.

Men trots driften efter det klargörande räds man samtidigt svaret. Man vill ha gåtan intakt, mår bra i äventyret.

Men här tror jag Olles bilder håller på sin integritet och klarar påfrestningarna och manar till återbesök.

Också för det rent grafiska nöjet. Och glädjen att ta del av ett fotograferande som vittnar om detaljer vi så lätt annars hade gått förbi.

Och som påminner oss om att ögat trots allt enbart är ett sinne, medan seendet är en konst."

ANDERS NYMAN, dramatiker och dramaturg

DET TILLFÄLLIGA OCH DET EVIGA
"Jag finner ständigt nya vinklingar på Olles bilder. De är snarare konstverk än fotografier om det nu skulle vara någon motsats. Bilderna har ju många olika motiv även om klipporna dominerar. De ger mig tanken på det eviga, visserligen föränderligt över tiden men så nära det oförstörbara man kan komma på vår jord.

Hällkaren som finns på ett flertal bilder representerar det diametralt motsatta, det föränderliga, det förgängliga, det tillfälliga. Vid våra kuster stiger klippan genom landhöjningen upp ur havet och efter några årtionden, århundraden ligger klippskrevorna så högt att de fylls med jord och rotad växtlighet - de är inte längre vattenfyllda hällkar. Ofta är hällkaren ännu mer efemära. De är ofta grunda urholkningar i klippan, de fylls ibland med havsvatten men i soligt och torrt väder torkar de lätt ut. I ett hällkar som fyllts med havsvatten, vilket dunstat, finner man en saltkrusta, en förändring som kan bildas bara på någon dag allt efter utformningen på hällkaret.

Att organismer, växter och djur, kan finna sig till rätta i en så föränderlig, obeständig miljö är även för forskaren förvånande. De få levnadskonstnärer som finner sig till rätta i små, havsnära hällkar har under årtusendena anpassat sig till den föränderliga miljön. Vissa djur finns bara i kustnära hällkar där de utvecklat en motståndskraft mot hög värme och salthalt, de har skaffat sig skyddande skal men också utvecklat sin inre biologi så att de överlever förändringarna - men de har inte överlevnadsförmåga om de spolas ut i havet.

Små kräftdjur, som anpassat sig till livet i hällkar, har otroligt snabb utveckling, en till två veckor från ägg till fullvuxen, trots att det innebär att ömsa skal 6-7 gånger under tiden. Att sedan äggen kan motstå torka och kyla, ja till och med flyga med vinden till andra hällkar och utvecklas där, gör dessa hällkarens innevånare till mycket speciella levnadskonstnärer på vår jord.

Det finns flera bilder från strandkanter med bland annat bränn- och öronmaneter. De utgör i mina ögon motsatsen till det tillfälliga eller efemära i hällkaren även om havslevande organismer inte heller lever för evigt men de lever ändå i jordens minst föränderliga miljö - havet."

BJÖRN GANNING, professor emeritus, Stockholms Universitet