Jonas Bruns kortroman är en barndomsskildring som utspelar sig under några sommarmånader i en liten pojkes liv. Han kan vara i sexårsåldern, han heter Fredrik, och något har hänt mellan hans mamma och pappa, han vet inte vad. Nu reser mamma och han till mormor och tillbringar sommaren i hennes gula hus i slutet av vägen. Allting är lugnt och stillsamt, mamma ligger ofta till sängs och Fredrik är mest för sig själv. Han strövar i trädgården, han lyssnar några gånger på brottstycken av mammans upprörda telefonsamtal med fadern, han finner en hemlig tillflykt uppe på vinden. En moster kommer på besök, de reser till Danmark några dagar, mormodern fyller år…     På ytan sker inte något dramatiskt, men Bruns språk har en stilla exakthet som återkallar barndomens intryck med en ovanlig intensitet. Det får scener och detaljer att lysa, och berättelsen blir laddad av allt det som inte finns ord för, ur barnets perspektiv: hans ensamhet, hans undran inför mammans reaktioner, saknaden han känner efter pappan. Brun lägger också in bilder ur pojkens fantasisyner, av katastrofer och våldsamma olyckor, och beskriver på så sätt både hans förvirring och utsatthet och den räddande kraft som fantasin kan utgöra för ett barn, som inte förstår sina egna känslor och vad som händer runt omkring honom. Sedan mormodern undsluppit sig att hon haft ytterligare en älskad dotter, en flicka som inte längre finns, ser han ibland också denna flicka röra sig i huset och trädgården, tätt intill mormodern. Det blir en ljus, kanske tröstande syn, som bär på både längtan och kärlek. En påminnelse om en annan tid, ett annat barn och en annan sorg.