Göran Greider måste vara en av de författare som vi hör allra oftast idag: i radio- och TV-debatter, i krönikor och recensioner i dagstidningar och inte minst i Ekots tidningskrönika där hans ledare i Dalademokraten (s) ofta citeras. Sedan några år tillbaka är han tidningens chefredaktör.

Men poesin har han förblivit trogen, och i en av dikterna i sin nya samling skriver han så här:

Poesin jag skriver

är och förblir biografisk:

när min döde far störtar in

i den vet jag det slutligen.

Det är en deklaration som har full täckning. Om sin fars bortgång, och alla känslor det väcker till liv, skriver han starkt och inträngande i en svit dikter. Men han stannar inte där. Han ger sig ut i landet utanför storstan, bland rovdjur, älvar, bruksorter och byar för att slutligen nå fram till vad som är kärnan i diktsamlingen: diktsviterna om världspolitikens skeenden, krigen i Afghanistan och Irak. Här rasar en världsbild, och hans djupa förtvivlan över tillståndet i världen kastar honom in i ett nästintill psykotiskt tillstånd. En gång när han är som djupast nere tycker han sig se Jesus i sin lägenhet i Årsta. Men ur skärvorna och den personliga krisen kryper så småningom en fördjupad socialistisk övertygelse fram, och i denna process spelar en radikalt tolkad kristendom en viktig roll.

Jakobsbrevet är en omfångsrik diktsamling, den är på inte mindre än 286 sidor, och dikterna i den har tillkommit under ett flertal år. Det är en djupt personlig bok som är vidöppen för världen omkring oss: på en gång dagbok och tidskrönika. I allra sista stund har en dikt om mordet på Anna Lindh tillkommit.