Diamanternas tystnad på disken, den rika kvinnans börs i min hand

Jag tycker om att stjäla från kvinnor, rika kvinnor som går så vårdslöst som om de ägde asfalten.

De ber om att bli bestulna, tigger om det. Tror inte att det kan hända dem. Att det alltid är någon annan som blir bestulen, rånad. Bedragen.

Någon som inte har något att förlora.

Någon som jag.

Det här är berättelsen om Johanna. Hennes ansikte fanns världen över. Hon var modell. Det är hon inte längre. Nu står hon på Pont Neuf och slänger stulna kontokort ner i Seine.

Det här är berättelsen om vad som hände, om varför hon är ensam i Paris, och varför hon bär på en kniv.

”Det går ett raseri genom boken som nästan får en att hålla andan.” Expressen

”Att hon kan skriva så!” Helsingborgs Dagblad

”Nästa som rör mig har en hetta, eller iskyla, som det är lätt att bränna sig på.” Sydsvenska Dagbladet

”Bodil Malmsten har en subtil känslighet för vad som rör sig i tiden …” Göteborgs-Posten