Vi går långt för att se mirakler och förstår inte att vi bär dem inom oss

Helt nära kusten vid Haväng ligger ungdomshemmet Lövlunden. Föreståndaren Axel Molin har tidigare arbetat som kurator på fängelset och mött dråpare, tjuvar, våldsmän och lyssnat till deras historier. Sedan några år tar han emot femton ungdomar som har farit illa i livet och saknar ett hem. De får här skolundervisning och dessutom praktik hos bönder och företagare i trakten. Friheten är förhållandevis stor och ungdomarna känner ansvar.            Här finns Matilda som var fem år då hennes far förgrep sig på henne. Fyra månader efter det att de sociala myndigheterna tagit hand om henne hittades den alkoholiserade modern död hemma hos en narkoman. Nu är Matilda nästan femton år och hon hjälper husmor i köket och sköter hästar på en gård i närheten. Fabian är en spenslig, tystlåten, mycket begåvad sextonåring. Han talar aldrig om sin uppväxt i utkanten av Stockholm. Hans stora intresse är motorcyklar och bilar och han arbetar med reparationer i bilverkstaden. Bill Larsen kommer från en trasig familj. Han har levt laglydigt några år och stortrivs här där han får hjälpa till i köket på gästgiveriet i trakten. Här finns också Saskia, egensinnig, aggressiv och förälskad i Fabian och Johanna, som skriver dagbok och städar hos en bonde, vars gård gått i arv i generationer och som har mycket att berätta.           Axel Molin har arbetat hårt och målmedvetet för att övertyga berörda myndigheter om sitt projekt. Men den dag Fabian och Matilda omkommer i en olycka med en stulen bil och bilens ägare, den mest respekterade bonden i trakten, hittas knivmördad, förändras allt.

Med ett starkt patos skildrar Björn Ranelid några människor i en liten by på Österlen. Som en röd tråd genom berättelsen går omsorgen om de utsatta barnen, de barn som är dömda på förhand, och han vädjar till oss som föräldrar och vuxna att ta vårt ansvar. Bär ditt barn som den sista droppen vatten är en rik och skakande roman som går rätt in i debatten om det samhälle vi lever i.