Ulf Erikssons dikter är eftertänksamt reflekterande, men i dem finns också konkreta iakttagelser och fantastiska bilder. Inte minst staden och dess dagrar är starkt närvarande - inklusive Högdalen där han är uppvuxen.

I hans nya dikter ses våra dagar än högt uppifrån än långt inifrån. Där råder klarhet i vad han kallar "obegriplighetens rum". Så här kan det låta:

Rymden upprepar sigi huset: trappa.Huset upprepar sigi rymden: gata.

Jag stigergenom dagens ansikte.