”jag ville behålla

men

du var blyerts, du var aska, jag andades en gång, två gånger och du var borta”

Clara Diesens nya diktsamling äger rum i minnet av en stad – eller i föreställningen om den. Liksom i debuten glömskans bok kretsar dikterna kring en förlust, ett tomrum. De bildar ett slags besvärjelse av det som går att hålla kvar och forma och det som försvinner. Diesens språk är avskalat och känsligt. Det söker av minnena med försiktiga rörelser och reduceras tills bara det mest väsentliga finns kvar.

”den här staden är

bortom atlanten

och i min pupill”