En målarduk, linneväv 2 x 1, 20 m., på sitt staffli är den originelle berättaren i holländaren Willem Jan Ottens roman Specht och  son:  "Jag stod i mitt hörn igen … skaparen hade ställt mig med baksidan mot väggen. För första gången i mitt liv kände jag mig naken. Det här oskyddade tillståndet, denna oförmåga att gömma sig från andras blickar är alltså vad människor kallar skam."

En porträttmålare, Felix Vincent, Skaparen, får i uppdrag av den förmögne byggentreprenören Valéry Specht att måla dennes döde son. Felix som är van att måla efter levande modell får hålla till godo med fotografiska förlagor: albumbilder och en dubiös amatörfilm. Uppdraget tvingar  Felix att gå till botten med sig själv och att sätta sitt  äktenskap på spel. Sexualitet, seende och skam är viktiga inslag i denna origonella konstnärsspegel.     Med sin moderna version av Dorian Grays porträtt eller kommentar till konstnärens förhållande till sin Pygmalion, hans fjärde roman,  introduceras holländaren Willem Jan Otten för en svensk publik i förlagets Panacheserie.