”Verkligen inte!” säger Marie Sharp när en vän föreslår att hon ska gå med i en bokcirkel nu när hon snart fyller sextio. Marie har ingen lust att träna hjärncellerna, hon vill inte vara ung och plugga vid universitet. Inte cykla genom Mongoliet, inte hoppa fallskärm, inte bära leopardmönstrade tights. Hon vill göra ”gamla” saker, inte ”unga” saker. Hon gillar att bli äldre. Plötsligt öppnar sig nya möjligheter.      Hon tillhör en generation som tycker sig ha mer gemensamt med dem som är tjugo år yngre än dem som är femton år äldre. Fast bekväma skor är ett måste. Hon är mycket upptagen av frågor om hälsan - kroppens förfall, sömnlöshet, om hon ska få Alzheimers, ledbesvär, hur man tar sig in i och ur en bil, hur man får på sig strumpbyxorna när man inte kan balanserar på ett ben längre. Hon reflekterar över skillnaden mellan att vara mor och att vara farmor – hur hon hatade att gå med sonen till lekparken och att hon nu inte kan tänka sig något roligare än att stå i kylan vid ankdammen och iaktta sonsonen som stirrar på fåglarna och ropar Bu! Och hon funderar på om hon ska ge upp sexlivet. Men man kan ju kompensera sig, t ex genom att bli förälskad på nytt – i barnbarnet.En kvinna på väg mot de sextio skriver dagbok och reflekterar över livet, över åren som gått och över framtiden. Det är en dagbok fylld av svart humor och många dråpliga situationer, kvickt, skarpsinningt, vresigt och rörande och med ett stort allvar i botten.

Virginia Ironsides dagbok/roman är mer än en annorlunda vinkling av en väletablerad genre... hon kombinerar kloka ord med lysande kvickhet...Detta är genuint roligt och engagerande."   Easy Living

"Hennes fiktiva dagbok är som en vresig gammal Bridget Jones. Jag skrattade högt på bussen."  Woman&home