Paolo Roberto har hunnit med mycket: värsting i Kungsan, skådespelare, proffsboxare, politiker, programledare i tv m.m. Men att han är en hejare på att laga italiensk mat är nog ett okänt faktum för de flesta.   Varje sommar, ända sedan barnsben, har han spenderat i den lilla napolitanska staden Maddaloni. Och på hemresan var bilen fullpackad – med mat! På sextio- och sjuttiotalen kunde man nämligen bara drömma om att hitta matvaror lämpliga för italiensk matlagning i Sverige. En så oumbärlig ingrediens som till exempel olivolja, fanns bara att köpa på apoteket. Men trots detta sparades inga krafter för att få maten att smaka som hos fastrarna på bakgården Merolilli.    Idag är det lätt att få tag på ingredienser, och det är även lätt att laga deras rustika och makalöst goda mat. Här bjuder tio av hans otaliga fastrar på lika många menyer, och några av recepten som får det att vattnas i munnen är t.ex. gratinerad gnocchi med tomatsås, parmesanpanerade kycklingfiléer, auberginegratäng och tårta med chokladtäcke och kanderade körsbär.Mat i all ära – den här kokboken bjuder på så mycket mer – nämligen fantastiska, hjärtevärmande och stundtals ruskigt roliga berättelser om släkten Roberto.   En av berättelserna handlar om när Paolo gick sin första boxningsmatch i Neapeltrakten. De upphetsade fastrarna var självklart där och och förutspådde både knockar och sjukhusvistelse för den som vågade utmana en Roberto. De hade tacklat till sig de dyra platserna bakom borgmästaren, och när Paolo till slut knockade sin motståndare blev zia Maria så till sig att hon ramlade och landade på framförvarande bänkkamrat. Polis på plats rusade fram och lyfte bort henne från en tilltufsad och mycket upprörd man, borgmästaren. Han krävde indignerat ett omedelbart gripande av zia Maria, men poliserna, som genast förstod av vilket virke dessa kvinnor var, förklarade att de minsann inte tänkte riskera livet bara för att staden San Gennaro Vesuviano numera hade en något plattare borgmästare.Fastrarna är den stora släkten Robertos sambandscentral, och de har en enastående förmåga att hålla sig informerade om precis alla släktingar. Det spelar ingen roll om de bor i Hongkong eller Stockholm – inget undgår fastrarna, som med fast och säker hand styr och ställer i stort som smått. De må stundtals verka smått skräckinjagande, men det råder ingen tvekan om att deras blötlagda näsor bottnar i en varm kärlek till alla släktmedlemmar.