Det är sent sextiotal och en svensk tioåring från förorten hamnar plötsligt i Turkiet. Hans frånskilda mamma har förälskat sig, och tillsammans flyttar de till den nye mannens hemstad, Istanbul. Tillvaron i höghuset i utkanten av staden blir ett enda provisorium, ingenting är sig likt och allt är främmande. De nya orden, maten, skolan han börjar i. Mamman är också förändrad, upptagen med att vänja sig vid ett hemmafruliv, och pojken lämnas oftast att klara sig själv. Men hans rastlöshet tvingar honom igenom upplevelserna av att inte förstå, inte bli förstådd, vara helt ensam. Han blir en iakttagare. Om något skulle gå fel i Turkiet vet jag inte hur jag ska göra. Om jag går vilse till exempel, eller om jag tappar någonting. De vet ju inte vem jag är. Så tänker han i början. Snart hoppar han på bussen och åker in till centrum på egen hand, cyklar genom labyrinterna i Bakýrköys skrotstad, får en sorts kompis. Motvilligt lär han sig lite av språket. Är Istanbul hemma nu? Det är en ovanlig barndomsskildring Michael Lion skrivit, fylld av levande iakttagelser men med barnets reserverade distans bevarad.