Under eftermiddagen är jag mycket upptagen av mina lagkränkande verksamheter, som att vara helt värdelös för samhället. Äter mig in i handflatan tills allt blir vitt. Det kallas kavitation.

Två poesiböcker samlade i en volym, att läsa från varsitt håll. Begrepp och iakttagelser från vitt skilda erfarenhetssfärer – som paleontologi och inredning – sidoordnas och utvecklas i en äventyrlig poesi, där tankar och känslor sätts i rörelse och förs ut på oroande villovägar. Sakliga noteringar av vardagslivets olika moment och händelser kan leda över i hypertekniska beskrivningar och reflektioner som i sin tur kan få en densitet som närmar sig det hallucinatoriska. I texterna märks en latent dragning mot excess, ohejdbar ordalstring, men här finns också utrymme för lakoniska och ironiska kortdikter, skruvade bildsekvenser och självexpressiva och nästan lyriskt extatiska partier.

Örtemarks beskrivningar av kroppar, ting och rum öppnar sig mot nya betydelser: kring jagbildning och identitetskonstruktion, kring begäret och minnet och dess villkor.

Frukost. Beröringsfel. Skeden som ett änglaspel i tekoppen. Jag känner mig yr av bergamott och syra, klockan är 07:40. Gamla lagar som gäller cirkularitet måste ersättas av nya, det är inte längre möjligt att röra vätskan baklänges hur mycket man än försöker. Smör kan inte längre ältas till korn, ej heller kan man kräkas kor.