På något sätt talas här om demsom kommer att sätta blommorhos oss när vi dör.Det har börjat, visa nu baraingen svaghet.Det här är väl för tillfället lagom?

Så här kan det låta i Bengt Emil Johnsons nya diktsamling. En människa talar till sig själv och talet är rasande, bevekande, klagande, besvärjande, uppmuntrande… Det är en monolog och en våldsamt krängande dikt. Och syftet är kanske att tala sig själv till rätta. Än är livet inte slut, fortfarande är dikten ny.