Det gäller livet, hon ror för livet. Brinnande. Det blir sveda i handflatorna och värk i hjärtat. Hon måste längst ut eftersom något väntar på henne där, ropar på henne.

Oemotståndligt, nödvändigt.

Om en pojke vill försvinna fångar han en gris.

Det här är berättelsen om hur en flicka försvinner.

En roddbåtsfärd i skärgården blir till en storslagen lyrisk resa och livsförklaring i den höga stilen. Mia Ajvides debut sätter kvinnan till rors i en båt som tidigare varit förbehållen män som Odysseus, Muminpappan, Tomas Tranströmer och Santiago i Den gamle och havet. Det gnistrar om bildspråket när Mia Ajvide tar den stora, klassiska tematiken – havet, stjärnorna, resan, hemmet – i anspråk i dikter vilkas omedelbara tilltal och stora rymd i bildspråket gör dem tillgängliga för en publik som fostrats med skräckfilm och sångtexter lika väl som Shakespeares sonetter. Det finns en oförfärad direkthet och en storslagenhet i perspektivet som, tillsammans med den stillsamt humoristiska feminismen i anslaget och den sångbara melodiken, gör att Om en flicka vill försvinna introducerar ett tonfall som inte hörts på länge i den nya svenska lyriken.