Från kart till fallfrukt kallar den numera rullstolsbundne Ulf Linde med drastisk humor sina memoarer. I sjuttio korta kapitel berättar han med sin berömda stilkonst om sitt liv och människor han mött. Han har blivit kysst på mun av Ella Fitzgerald och han har tagit Picasso i hand. Men de konstnärer som betytt mest för honom är Lennart Rodhe och Marcel Duchamp och  författaren Lars Ahlin som han tidigt skrev en numera klassisk essä om. Till det rika porträttgalleriet hör 1947 års konkretister, Siri Derkert, museimannen Pontus Hultén och de nära vännerna och samarbetspartnernaPer Olof Ultvedt och Carl Fredrik Reuterswärd. Med knappa och precisa medel karaktäriserar han medlemmarna i Svenska Akademien 1977 – det år han själv valdes in – bland dem särskilt Lars Gyllensten, Anders Österling och Carl Ragnar Gierow. Ulf Linde skräder inte orden vad det gäller hans syn på politiseringen av konsten på Konsthögskolan när han var lärare där de röda åren kring 1970. Men många av hans dåvarande elever som sedan blivit hans vänner presenteras och liksom många övriga konstnärer presenteras de också med en målning i färg eller en teckning. Ulf Lindes memoarer har därför också blivit något av en modern svensk konsthistoria över den epok där han själv var en central gestalt.