”Vem vill börja, frågade jag och Ivan sa att meckaren börjar och jag tände jointen samtidigt som Saladin sa, Du är bränd i skallen, bränd i hela jävla skallen, Foggy, Kom igen nu, Saladin, du vet att han lyssnar maich på dig – han fattar ju inget – han har alltid varit bränd i skallen, sa Ivan skrattande och jag drog i mig ett, två, tre och fyra bloss innan jag passade över den till Ivan som sa något och när jag lutade mig tillbaka i fåtöljen sa Foggy något och Saladin skrattade och sa något och jag ställde mig upp, gick fram till panoramafönstret, stirrade ut mot det identiska huset som stod på andra sidan gården och när paniken höll på att sprida sig kom kicken och allt blev bara lugnt och jag lutade pannan mot fönsterrutan, mindes första gången vi meckade och jag tänkte, det var som igår…”

Bland de blå höghusen i Hagalund i Solna – även kallat Blåkulla – driver de omkring : Nemo, Ivan, Foggy, Saladin och några andra. Dagarna går åt till att hitta pura, ladd, skurre, vad som helst som kan få tiden att gå. Det är inte mycket som händer. De hamnar i bråk med ett annat gäng, de stjäl en bil för att bara dra iväg, men när de väl sitter där kan de inte komma på vart de ska åka, utan kör rakt igenom vägen på Sunnanskolan i Hagalund kan de inte komma på vart de ska åka, utan kör istället rakt igen väggen på Sunnanskolan. Eller också händer ingenting. Med undantag för en våldsam utflykt till Söder utspelas hela romanen inom ett utrymme som knappt är större än ett par fotbollsplaner. Världen består av de blå höghusen och gårdarna mellan dem, Hagapuben, Vattentornet och några ställen till. När någon föreslår att de ska åka in till stan och fika slutar det med att hela gänget står dubbelvikt av skratt, så orimlig är den tanken. Still är en roman om samtiden – våldsam, smutsig och desperat.