”Jag tror på kroppens lust, på kroppens känslighet och på kroppens trestaviga ensamhet. Fulländad föddes kroppen, insvept i fosterfett, hoptryckt och blåaktig tills de första andetagen syrsatte den lilla kroppen medan navelsträngens pulsar avtog för att slutligen dra ihop sig, atrofiera, klippas av. Med en blick på könsorganen konstaterade barnmorskan om det var en flicka eller en pojke, aprikos eller duvnäbb.”

Eva Ströms nya bok har Afrika som ett övergripande tema. Hon söker det jungfruliga och paradisiska landskapet, där vattenvägarna är täckta av stora och flytande öar av växtlighet över vilka fåglarna står som moln. Men hon upprörs också av den faraoniska stympningen av det kvinnliga könsorganet som ännu idag är en upprätthållen tradition på många håll i Afrika.    Mellan desa båda poler rör hon sig fritt i bokens tjugo stycken. Det kan handla om acaciaträdet och malariamyggan, men också om den unge Winston Churchill ensam i den afrikanska ökenterrängen 1898 och Leni Riefenstahl på besök hos Nubafolket.   Det är en bok som går över genregränserna: varken essä eller prosalyrik, men lite av bådadera. Själv beskriver hon den som en svit prosalyriska meditationer.