Det var sannerligen ingen självklarhet att Stockholm skulle få en egen stadsteater. Under tre årtionden hade frågan utretts, ekonomin var ansträngd efter kriget och på konservativt håll ansågs det räcka med Dramaten. När Stockholms stadsteater till slut invigdes 1960 blev det början på en ny, mer radikal tradition i Stockholms teaterliv.

Stockholms stadsteater blev den omstridda teatern, den ifrågasatta och ifrågasättande teatern, med Jösses flickor och folkets historia i Minns du den stad och soppteater och bussteater och "medborgarteater". Finansborgarrådet Hjalmar Mehrs programförklaring från invigningen blev minst sagt profetisk: "Det skall åska och blixtra om vår teater".

Stockholms stadsteater har fostrat inte bara rikskända skådespelare som Gösta Ekman, Meta Velander, Helge Skoog och Yvonne Lombard. Man har också stått för några av teater-Sveriges mest intressanta satsningar. Bland annat blev verksamheten Unga Klara ett verkligt genombrott för en nya barnteater i Sverige på sjuttiotalet. Och den stora elisabetanska satsningen i början av åttiotalet, med en egen The Globe inne i teatern, gav många stockholmare chansen att i någon mån uppleva dramatiken på samma sätt som på Shakespeares tid.

Nu har det gått 50 år. Vad var det som hände? Varför blev det aldrig något nytt teaterhus vid Slussen? Vilka var de stora succéerna och de verkliga bottennappen? Vilka var fajterna och vilka var det som slogs? Behövs det en stadsteater i Stockholm fortfarande? Teaterkritikerna Leif Zern och Karin Helander ger svar.