Ska man tro Hjalmar Brantings styvdotter Vera von Kraemer så hade han lika gärna kunnat bli något helt annat. "Han kunde ha blivit en damernas favorit - och ingenting mer! Han kunde ha blivit en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astronomi." Vad blev han då? Den svenska socialdemokratins grundare, tidningsman, fängelsekund, finansminister och senare statsminister, efter första världskriget djupt engagerad i Nationernas förbund (föregångaren till FN), av en fransk tidskrift kallad "den store europén", mottagare av Nobels fredspris, Strindbergs vän och ovän. En annan författare, Ellen Key, som känt honom sedan tonåren gav Hövdingen högsta betyg när han fyllde 60: "Om några hundra år, när socialismen tillhör historien, emedan dess stora mål äro nådda, då skall barnen i vårt land läsa om Hjalmar Branting såsom de nu läsa om Engelbrekt och Sturarna och Vasarna och lära att han var huvudet högre än allt folket under den tid, i vilken han levde.” Blev det så? Sanningen är snarare att Brantings vilja till samarbete över det vi i dag skulle kalla blockgränsen med liberalerna gjorde honom impopulär i de radikalare kretsarna i sitt eget parti under sin livstid, något som skulle färga omdömet om honom i generationer, inte minst under det radikala sjuttiotalet. I sin biografi över Hjalmar Branting tecknar Olle Svenning ett mångfacetterat porträtt över en man med många nyanser och motsättningar, men vars outtröttliga arbete för att på fredlig väg och under starkt motstånd från högern driva igenom sociala reformer och lika röstrött för män och kvinnor gjort honom till en av Sveriges mest framstående politiker genom tiderna.