I över 700 år var vetenskapens internationella språk arabiska. Här berättas vetenskapshistorien om de bortglömda pionjärer vars unika tankegods har bidragit till att forma vår syn på världen.

Alla vetenskapsmän har sina föregångare att tacka för sina upptäckter. Men när man berättar vetenskapens historia idag antyds ofta att det inte var förrän under den europeiska renässansen på 1500-talet som man lyckades matcha de gamla grekernas bedrifter. Den tusen år långa perioden mellan grekernas era och renässansen avfärdas som den mörka medeltiden. Men på 800-talet skapade den abbasidiske kalifen av Bagdad, Abu Ja’far Abdullah al-Ma’mun, världens största vetenskapscenter, Visdomens hus. Där samlades vetenskapsmän och filosofer och en guldålder inom arabisk vetenskap inleddes.

Det är dock inte många av dessa vetenskapsmän som idag är berömda i västvärlden. Vem känner till Abu Rayhan al-Biruni – ett universalgeni överträffat bara av Leonardo da Vinci? Vem vet att Ibn al-Shatir inspirerade Kopernikus till en heliocentrisk världsbild? Eller att fysikern Ibn al-Nafees korrekt beskrev vårt blodomlopp 400 år innan William Harvey? Varför känner vi inte till Ibn al-Haytham som använde moderna vetenskapliga metoder 700 år före Bacon och Descartes och lade grunden till modern optik långt före Newton, eller zoologen al-Jahith som utvecklade en teori om naturligt urval tusen år före Darwin?

Nytänkarna ger en spännande bild av en ljus medeltid som utspelade sig på en annan plats än där vi vanligtvis tittar. Det är dags att ge den arabiska vetenskapen dess plats i vetenskapshistorien.