Han var den störste. Ständigt i strålkastarljuset. Ständigt på tidningarnas förstasidor. Han var en superstjärna innan ordet fanns, och med sin magiska beröring förvandlade han banala kärlekskomedier till stor teaterkonst. Publiken svimmade och flickorna i Göteborg kopplade loss hästarna och drog själva hans vagn genom stadens gator. Det var också han som var den störste när svensk film föddes.

Gösta Ekman d.ä. (1890–1938) gav upphov till Sveriges främsta teaterdynasti. Under sina korta intensiva år på scenen såg han skådespelarlivet i Sverige förvandlas från resande teatersällskap till glamoröst filmstjärneliv. Han älskade och älskades av män och kvinnor, både för sin androgyna skönhet och för sitt omutliga konstnärskap.

Men han betalade ett högt pris. Kärleken till skådespeleriet krävde allt, och han var beredd att ge allt. Familjen offrades, hans kärlekar offrades, och till sist också hans hälsa och liv. I Berlin lärde han sig att kokainet – det vita giftet – gav honom ytterligare timmar på scenen. Alldeles i slutet av den hektiskt rodnande mellankrigstiden skulle sanden i timglaset till sist rinna ut.