Så fort dörren stängdes tittade en av kvinnorna bistert på mig – föreståndarinnan, skulle det visa sig – och kommenderade med skarp röst: ”Av med byxorna!” Hon slängde åt mig ett par andra byxor, fulla med hål. Jag stelnade till av rädsla, men vad skulle jag göra? Jag vågade inte ens gråta, än mindre protestera. Jag förstod att det var orättvist: byxorna var mina, men vad som var ännu viktigare var att de var den första gåva jag hade fått av min mamma. Plötsligt gick det upp för mig att mamma inte var med mig längre, jag var utlämnad på nåd och onåd åt främlingar.

Julian Better föddes i december 1937 i det ökända Butyrka-fängelset, mitt under Stalins utrensningar. Hans föräldrar greps enligt NKVD:s folkkommissarie Nikolaj Jezjovs order nr 00485 daterad den 11 augusti 1937 – jämte bifogad hemlig instruktion om inledande av en ”polsk operation”. Julians far avrättades och hans mor dömdes till fem år i Gulag för spionage. Moderns dom blev Julians egen dom och han tillbringade sina sju första år i Gulag och på barnhem där han sågs som barn till en folkfiende. Svälten, kölden, och de svåra erfarenheterna fick honom att för en tid glömma sin mor.

Idag lever Julian Better sedan många år tillbaka i Täby utanför Stockholm. För första gången berättar han den okända historien om barnen i Gulag.

Jag var barn i Gulag berättar om de yngsta offren för Stalins terror, om barnen som blev bestulna på sin barndom, sina föräldrar och inte sällan sina liv.