Gabriele D’Annunzio – ”Gabriele Bebådaren”– tycktes se ödet inskrivet i sitt namn. Han var författare, beryktad dandy, Europas mest omskvallrade kulturpersonlighet. Med sina blodtörstiga tal drev han Italien in i första världskriget, för att sedan genomföra övermänskliga bragder som ”Commandante”. D’Annunzio kastade ömsom bomber och ömsom poesi från sitt stridsplan, ingen hade flugit högre och längre. I strid med Versaillesfreden tågade han med 2000 frivilliga in i den viktiga hamnstaden Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien) och upprättade en egen nation. D’Annunzio tillägnade sin stat musiken, skrev en konstitution och sände ut pirater på Adriatiska havet för att fylla statskassan. Från Guvernörspalatsets balkong skulpterade han ordet med sin märkvärdiga röst i ändlösa sessioner. Allt som han drömt om tycktes få gestalt i Fiume. Det blev en jättelik föreställning, ett allkonstverk med nya ritualer och symboler: den romerska hälsningen, svartskjortorna, sångerna, de orgiastiska riterna.

Bebådaren är en biografi som också erbjuder ett stycke kulturhistoria med ett flöde av karaktärer: konstnärer, dandys, poeter och politiker. Framför allt lyfter den fram D’Annunzios politiska betydelse. D’Annunzio bebådade en romantisk reaktion som ledde till fascismens födelse. Konsekvenserna var förödande. Vad fick italienarna att svälja hans giftiga brygd av antika myter, elddyrkan, övermänniskor, erotik, dyrkan av skönhet och våld och drömmar om ett nytt mäktigt Rom? Och vad får dagens nyfascister att idag återigen vända sig till D’Annunzio?