När Leif Holmstrand gav ut sin första roman, Tjuvklyftan, var spelplatsen en mindre svensk stad. Med sin nya roman, Städer som inte är städer, låter Holmstrand internationella storstäder utgöra spelplats för händelserna. Här förekommer Tokyo, Kinshasa, Los Angeles, Florens, Ramallah och Helsingfors. Om inte städerna är huvudperson i romanen så är kanske Mona och Peter det, de är två gestalter som i ständig upplösning rör sig i tillvarons utkanter, ofta utsatta, ofta i underläge. Med Städer som inte är städer skapar Holmstrand en hypnotisk text om en ständig flyktighet, där inget är stabilt och rollerna ständigt växlar. ”Ni hälsar aldrig på nuförtiden. Det är ansträngande att hålla isär er alla, jag vill inte och orkar inte. Det är du som gäller. Jag vill att du tänker på mig. Jag tänker på dig, hela tiden, även om jag inte vet vem du är. Över ditt vackra, ofokuserade ansikte dras trådarna samman till ett nät, en roman. Det är svårt att beskriva dina ögon: många färger, ett fluktuerande siktdjup. Men jag irrar bort mig.”