Christian Falk

Formgivare: Sara R. Acedo

ISBN: 9789100146443

Utgiven: 2017-12-18

Format: Inbunden

Språk: Svenska

Genre: Musik och dans

 



Pojken i kashmirrocken

I mitten av maj 2014 blir jag uppringd av redaktionen för Sommar i P1 på Sveriges Radio. De frågar om jag vill producera Christian Falks Sommarprogram. Min motfråga är om Christian tycker att det är en bra idé att jag producerar. Jag får snart ett positivt besked och får också veta av redaktionen att Christian är svårt sjuk i cancer.
Jag ringer Christian och vi bestämmer att ses. Jag vet att han bor i närheten av Hornstull, jag stötte på honom där i början av året. Han såg grå, trött och sliten ut. Vi växlade bara några få ord innan vi gick åt olika håll. Precis i ögonblicket vi skiljs säger han något, jag hör inte exakt vad men uppfattar en tvetydighet. En liten grimas, en ironi. Jag hade sagt något om att vi ses snart igen, sådant där man säger fast man innerst inne vet att det inte är sant. Jag vet inte vad han svarade, minns bara känslan av orden. Något om att vi kanske skulle ses eller att vi kanske inte alls skulle ses. Jag funderade inte vidare på detta, tänkte bara att det var en typisk Christian Falk kommentar. Lite vass, aningen spydig, sagt med ett stort leende och glimten i ögonen.

Jag kände inte Christian Falk. Våra kontakter hade enbart varit yrkesmässiga, jag som journalist och han som artist. Jag arbetade på rocktidningen Schlager på 80-talet och hade en hel del med Imperiet att göra när de slog igenom och snabbt utvecklades till Sveriges största rockband. Efter Schlager kom jag att under åren 1986 till 1988 arbeta på Imperiets skivbolag Mistlur. Då blev givetvis mina kontakter med Christian och de övriga i bandet betydligt mer frekventa.
Vi kom aldrig varandra nära under de där åren. Jag visste mycket lite om hans privatliv, visste vilken kvinna han för tillfället var tillsammans med och hörde talas om en frånvarande fransk pappa. Det var allt. Christian var inte jobbigare eller annorlunda jämfört med de andra killarna i Imperiet. Han verkade snarare vara den som hade mest energi till övers att engagera sig i allt som gällde bandets göranden och låtanden. Han var en motor som ständigt gick på högvarv. Han var hetsig och charmig. Kom inrusande på skivbolagskontoret när något verkligen var fel eller, vilket oftare var fallet, kändes fel. Christian var lite av en moralens väktare i bandet, alltid först med att anmärka på saker som inte stämde överens med Imperiets image och stil. Det kunde gälla allt från hur en rockfestivals programblad var utformat till affischer och skivomslag. Christian hade alltid en synpunkt. Ofta kritisk, inte sällan mitt i prick vad gällde analysen.

Så ska vi då träffas för att påbörja arbetet med Sommarprogrammet. Jag frågar Christian på telefon om hans gatuadress, han svarar att han bor på Folkskolegatan 12 men tillägger att jag inte ska ta porten där det står 12 utan dörren bredvid där det står ”Soprum”. Jag förstår inte om han skämtar eller menar allvar. När jag befinner mig utanför Folkskolegatan 12 ringer jag upp honom igen och frågar om han verkligen bor bakom den metalldörr där det står ”Soprum”? Det gör han, Christian Falks bostad ligger granne med soprummet.
Väl därinne i en kaotisk källarvåning belamrad med odiskat porslin, matrester, frukt, t-tröjor, kepsar, sneakers, musikmaskiner, LP-skivor och dagsfärska snittblommor i en ordning bortom all ordning börjar Christian omedelbart sin berättelse. Orden väller ur honom. Det här är en historia han väntat länge på att delge omvärlden. Det finns knappt någon början eller slut, det är en berättelse som pågår så gott som dagligen i en dryg månads tid. Vi ses var och varannan dag i fem-sex veckors tid tills han läggs in på sjukhus andra veckan i juli.
Den här varma och soliga måndagen i början av juni har han 51 dagar kvar att leva.