På försommaren 1950 flyttade Martin Skoog – författarens alter ego – med sin familj till Uppsala, där han sen på hösten kunde glädjas åt det positiva mottagandet av Martin går i gräset och skådespelet Det lyser i kåken. Vandringen hit hade inte varit problemfri.

Under hela 40-talet tjänstgör han som slöjdlärare i det lilla gruvsamhället strax ovanom norra polcirkeln och knåpar med sitt skriveri på kvällar och nätter. Men på det personliga planet lider han skeppsbrott, då han måste tas med det svåra livet utan att äga det härför erforderliga pansaret. Synbarligen banalt idyllisk antar hans tillvaro ofta karaktär av kaos.

Om detta mycket personliga och om hans upplevelse av det litterära 40-talet berättas här. Man får möta och lära känna förutom Martin själv flera av epokens förgrundsgestalter i delvis ny belysning, främst bland dem Ingmar Bergman som kom att få en avgörande betydelse i Martins strävan att erövra scenen. Några andra är Moa Martinson, Lars Ahlin, Arne Sand, Arvid Brenner, Hans Botwid och Hjalmar Gullberg bland författarna, Alf Sjöberg, Gunnar Ollén och Erland Josephson bland teaterns folk.

Sist men inte minst berättas om Martins äktenskap med Sylvi, en bräcklig idyll visar det sig. En stor Italienresa slutligen vidgar Martins synfält, även om han ännu inte är framme vid det klassiska uttryck, som han så ivrigt eftertraktar.

En fängslande berättelse om en diktares tillblivelse, tillika en exposé över ett väsentligt decennium i svenskt kulturliv.