Björn-Erik Höijer har skapat sig ett namn både som dramatiker och romanförfattare, och han inmutat sin egen diktardomän – Norrbotten och dess gruvsamhällen kring polcirkeln, där mörkret ligger tyngre än över övriga landsändar och där tillvaron gärna antar en lidelsefullare och hetsigare rytm än längre söderut. "Innan änkorna kom", som kan räknas till en av Höijers starkaste romaner, handlar till det yttre om två dygn i en gammal mans liv. Han och hans hustru bor ensamma i en avsides belägen stuga, och en morgon när han vaknar ligger gumman död i sängen bredvid. Gubben är lam och förmår inte på egen hand ta sig upp ur sängen eller tillkalla folk. Under en svår snöstorm och ensam med den döda hustrun genomlever han nu två ohyggliga dygn, utkämpar en fruktansvärd kamp mot ångest, hunger och köld och allsköns mänsklig skröplighet och är nära att både frysa och svälta ihjäl innan hjälp hinner anlända. Samtidigt upprullas hans och hustruns långa äktenskapshistoria bakåt i tiden allteftersom han börjar rannsaka sig själv och sitt förflutna.   Denna historia är tvinnad av många trådar och rikt nyanserad. Först och sist kretsar den kring ett tema: frågan om vad en alltför orubblig, alltför uppskruvad idealitet innebär av omedvetet lögnväsen och fariseism, vilket tryck den kan utöva på en svagare, mer "mänsklig" omgivning och vilka desperata protester den kan utlösa. Det är en problemställning av djupt allmänmänsklig innebörd som här har åskådliggjorts i det fysiska och psykiska växelspelet mellan två fint individualiserade personer, och berättelsen om deras på en gång tragiska och meningsfulla äktenskap är skriven med en sannskyldig dramatisk furia, som rentav kan påminna om de stora ryssarnas.