En västerbottnisk älvdal med några utspridda gårdar, nordisk högsommar vid slåttertiden, stilla speglande dagar men också sammanpressad ångest och häftiga atmosfäriska urladdningar.

I en av gårdarna föder efter en extatisk naturupplevelse Ottilia en son som kristnas till Gabriel. Modern har före sonens ankomst känt en bebådelse och hon vill i honom se en av Guds utvalda, kallad till att göra stora gärningar. Gabriel som vi möter som ung man i andra avsnittets livliga skördescener känner starkt moderns och bygdebornas förhoppningar på honom men äger inte tro nog för att bli en Guds man. Men samtidigt inser han hur svårt det är att leva utan tro och han tvingar sig slutligen fram till ett credo quia absurdum. Han uppfyller moderns drömmar och blir präst. I romanens mäktiga sista avsnitt kommer han till sin hembygd för att predika för allt folket på älvsluttningen. Vanmäktig inför den naiva förväntan som strömmar emot honom utmanar han makterna och försöker frambesvärja ett underverk. Men det oerhörda inträffar inte och det är en bittert resignerad Gabriel som lämnar mötet. Då – under högeligen dramatiska omständigheter sker underverket som samtidigt innebär Gabriels undergång.

På en knapp men starkt uttrycksfull prosa har Björn-Erik Höijer med "Rosenkransen" skrivit en stark och meningsfull bok, som inte bara är en mustig, lyriskt besjälad bygdeskildring utan också i hög grad belyser den moderna människans andliga situation.