Om människans åldrar, om hennes frihet och begränsning handlar novellerna i En bortkastad ros. Med mognadens överblick fogar Maria Wine samman minnesskärvor som tillsammans bildar ett klart mönster - En bortkastad ros blir liksom författarinnans föregående bok, Kanskes osäkra båt, en memoarmosaik, fylld av säkert iakttagna detaljer och poetisk grace.

Novellerna Puckelryggen och rosen och De gamla fröknarna på vinden återger med lyrisk realism författarinnans minnen från de fattiga uppväxtåren i Köpenhamn. En återkomst är en ömsint studie i ålderdomens isolering, medan Min tid är en lekfullt vemodig meditation över tidens snabba flykt och medelålderns första "hemliga runor över ansiktet".

Kärleken i skiftande belysningar och synvinklar ger temat i den ironiskt genomskådande Pappa, mamma, barn och den intensiva Rösten, en berättelse om de sammansatta motiv och önskningar som brukar sammanfattas i ordet kärlek. Utanför det mänskligas begränsning står slutligen prosapoemet Vinden som är ett genomlyst prosapoem till den tyngdlösa glädjen.

De ömsom lyriskt behagfulla, meditativt eller realistiskt färgade novellerna och prosadikterna gör En bortkastad ros till en ovanligt tilldragande läsning.