1909 reste den tjugofyraåriga Sigrid Hjertén (1885–1948) till Paris för att gå i lära hos mästaren Henri Matisse. Hon var då redan en självständig och yrkesarbetande kvinna, utbildad som textilkonstnär, men vistelsen i den franska huvudstaden kom att förändra hennes liv. Hon mötte sin blivande make, den fyra år yngre målaren Isaac Grünewald, och hon tog starka intryck av de moderna konstriktningar som nu bröt fram, främst genom Matisses och Cezannes måleri. Efter hemkomsten 1911 blev hon en av det svenska avantgardets frontgestalter och hon både hyllades och kritiserades för sitt expressiva färgmåleri. Men att vara kvinnan i ett konstnärspar kunde stundtals vara ett hinder för den egna karriären, och under 1920-talet kom Sigrid ofta i skuggan av den uppmärksammade Isaac. Periodvis levde de på skilda håll. Detta har bidragit till att i efterhand forma bilden av henne som nedvärderad av kritiken, övergiven av sin make och så småningom psykiskt sjuk. Ändå åstadkom Sigrid Hjertén under slutet av sitt liv några av sina mest fängslande och färgintensiva målningar, och samma år som hon togs in på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni, 1936, visades en stor samlingsutställning av hennes verk på Konstakademien. Hennes konstnärliga insats har på senare tid blivit alltmer uppenbar och många har intresserat sig för hennes öde, men det har saknats en heltäckande biografi över hennes liv och verk. Görel Cavalli-Björkman berättar här Sigrid Hjerténs historia med utgångspunkt från hennes livliga korrespondens och genom att lyfta fram och analysera hennes rika och betydelsefulla konstskatt.