En essäsamling i nio fristående delar där teman och motiv återkommer och flätas samman, som i en roman eller ett musikstycke. Huvudtemat är det svek mot konsten och konstnärers kvarlåtenskap som enligt Kundera har skapat en intellektuell tradition - från Max Brods helgonförklaring av Kafka till den moraliska domen över Céline, från självsvåldiga tolkningar av Stravinskijs och Janáceks musik till den politiska undfallenheten inför fatwan mot Salman Rushdie. Mot denna svekfulla avgränsning av konsten ställer Kundera humorn, sprungen ur Rabelais geni - en ''uppfinning'' som gör romankonsten till ''en mark där moralen är satt på undantag'', där inga domar kan fällas och där allt är möjligt. I briljanta läsningar av Cervantes, Kafka, Broch, Fuentes m fl finner Kundera att romanens formspråk vetter åt många håll, inte minst musiken.