När Jonas Arlert med Den stora lättnaden tar steget från poesi till prosa gör han det utan att överge sitt lyriska tonfall. I samlingens åtta noveller möter vi ett antal solitära människor där relationen till omgivningen sällan är oproblematisk. I en novell möter vi en kvinna som har visningar av sitt hus utan att ha för avsikt att hyra ut. Hon sätter in annonser och varje helg kommer intresserade människor för att titta. Hon bjuder på sockerkaka och kaffe, barnen får saft med föräldrarna går runt och mäter och räknar garderobsutrymmen och hoppas att det ska bli just de som får kontraktet. I en annan novell har en man på uppdrag av sin fru gått över till den bortresta grannfamiljen för att vattna blommorna. Husen är identiska och han går runt i det hem som är en dubblering av hans eget men ändå någonting helt annat. I sovrummet på ovanvåningen sjunker han ner på sängen och tittar ut mot sitt eget fönster, sitt eget liv. Vi följer också den alkoholiserade säljaren som brinner för sitt jobb. Han förstår inte arbetskamraternas undrande blickar, irriteras bara av deras närgångna frågor. Och sakta formar sig den smygande välviljan hos kollegorna alltmer till ett hot. Med känslig precision rör sig Arlert mellan inre och yttre världar och fångar det undanglidande där emellan.