Med den egna verksamheten som grundförutsättning skriver sig Katarina Frostenson och Aris Fioretos in mot en gemensam, kanske imaginär referenspunkt i denna essäbok. Det finns två ingångar, två essäer som tillsammans och var för sig undersöker vad som får huvuden att skalla. Det kan vara ett möte med litteraturen eller en film sedd i barndomen, det kan vara en bild på Buster Keaton eller en man på gatan som på knagglig svenska frågar "Vad heter här?"

Aris Fioretos essä inleds med detta stycke:"Efter att ha åstadkommit en spegel av pappersarken framför mig skyggar jag inför det ögonblick då jag måste kasta första blicken i den. Tänk om orden inte återger den förryckta glans som jag menade mig uppfatta då jag första gången blev varse mitt ämne, mina motiv, min besatthet? Vad om jag får se apkonster och krumbukter i stället för tankens lediga grace, känslans sköra rörelse? Vem skall jag då lasta för debaclet: min oroliga själ eller vrångbilden framför mig?"

Katarina Frostensons skriver i ett avsnitt så här:"Vad är det som låter. Jag hör hela tiden något. Det är en röst, vi kan kalla den rösten. Sorlet, spåren av en sång. Ett grundmummel. Ormens rassel i gräset. Ventilernas sus. Min egen skalles brus – En lätt autism är kanske fallet, hur som helst en överkänslighet för läten. Jag ser på tv en liten pojke förtvivlat slå armarna över huvudet när det låter för starkt, han vispar grädde med hörselskydd på. Jag brister i gråt."