Denna gång erbjuder Mats Söderlund en enda lång dikt i 186 strofer; en katalog över naturfenomen i det Norrland han känner väl och tidigare gestaltat med sådan kraft. Bortom flimret av lavar, löv och igenväxande stigar möter läsaren de döda, en skara skingrade levnadsöden som befolkar dikten i form av en talande dimma, ett klingande duggregn, en svärm av ansiktslösa öden som diktens jag tagit till uppgift att besjunga och sörja.Varje poet har sitt landskap och sin färgskala. Hos Söderlund är det i denna dikt metaller, is, snö och kolbottnars stybb, kirurgiska spikar, tandamalgam och iskallt vatten. Det sipprar och köldvärker, det regnglänser och sorggnager: så bidrar han till den återerövring av vårt förflutna som ingen diktargeneration som vill överleva kan frånsäga sig.