Nostalgia är en stor roman bestående av fem längre berättelser, till synes fristående, men sammanlänkade med ett slags drömmens logik.

I den inledande berättelsen möter vi en otursförföljd spelare i mellankrigstidens Bukarest. Han är skuldsatt och hopplöst på glid. Men när han vill göra slut på livet genom att börja spela rysk roulett vänder allt: han drabbas av osannolik tur. Gång på gång överlever han spelet, och hans rykte börjar snabbt växa. Bukarests överklass dyker upp på svartklubbarna där han spelar. Insatserna stegras. Han börjar ladda revolvern med två kulor – och överlever. Snart börjar man ta inträde av publiken som fortsätter att strömma till. Han ladder med tre kulor, fyra, fem – och han vinner. Till slut, en mytomspunnen natt, laddar han inför den hänförda publiken sin revolver med sex kulor. Som av ett mirakel överlever han. Kort därpå dör han av en hjärtattack när han blir rånad på en gata i Bukarest. Rånarens revolver ligger kvar på platsen. Det visar sig att den är oladdad. Berättelsen är betecknande för hela romanen. Här, förstår vi, kommer gränsen för det sannolika att flyttas, verkligheten att stegras till dröm och orimlig vrångbild.

I den andra berättelsen får ett gäng gatpojkar i sextiotalets Bukarest en ny ledargestalt när den allra klenaste och magraste av dem alla klättrar upp i en fabriksskorsten. Efter det blir hans gruppens obestridde ledare, och han börjar snart formulera en etik som kan komma att förändra deras liv i grunden. Men allt förflyktigas; i Nostalgia kan verkligheten hela tiden förvandlas till dröm, allt kan visa sig ha varit en chimär. Och överallt skymtar också förtryckets ansikte, det som kanske är orsaken till att tillvaron ständigt måste växla in på dessa nya märkliga drömspår. Här och var känner vi också igen författaren själv, hans barndomsminnen, hans tidiga kärlekshistorier, författardrömmarna. Och i de följande berättelserna blir drömstämningen allt tätare. Minnen av kärlek blandas, förvandlas och förgrenas. En grupp unga flickor gör en sagolik underjordisk upptäckt. En arkitekt blir besatt av de musikaliska möjligheterna i bilens signalhorn. Någonstans blickar en liten pojke ut genom ett tredelat fönster. När allt står på spel och allt kan vändas i ny dröm eller ny vakenhet skiftar hela Bukarest i skymningens purpur. Nostalgia är som ett obehindrat drömtillstånd, eller, om man så vill: en verklighet med förhinder.

Mircea Cartarescu besöker Stockholm i november 2002.