Sken

Vissa morgnar var allt på plats:

barnen på lekskolan, hustrun

i sitt men ändå också i mitt liv,

jag själv upptagen av att vara jag.

Särskilt morgnarna om hösten –

när allt var genomlyst av nåd –

kände man sig besparad, trots allt,

åt ett slags förnuftig ordning.

Man var tillräckligt lycklig

för att tro på beständighet,

på kontinuitet. Så vände det.

Och man förstod sin blindhet;

man hade aldrig druckit

livet i botten.

För sent insåg man också

vad det vill säga att ha levt

med själen hos en konstnär:

som åstundar överblick.

Består livet till slut av en räcka ögonblick som man inte förstod att leva fullt ut? Om detta vårt enda liv, och vårt sanna jag, handlar Jacques Werups dikter. Med ömsint allvar och självironiskt tillspetsade formuleringar, som slår undan varje ansats till självömkan, begrundar han den tid som är oss utmätt.