Denna gång har Ernst Brunner valt förflytta läsaren till 1700-talets Stockholm, som levandegörs så att man omtumlad drar efter andan. En både förfärande och förtrollande epok. Folk dör som flugor, kvarter brinner ner, kyrkklockor dånar, brännvinet flödar, smutsen är obeskrivlig. Men samtidigt är leklusten stor, kärleken flämtar, skratten pärlar och musiken klingar, alltid finns det något att fröjdas över. Skrän och fnitter. Hästlort och parfym.Delaktig i allt detta - Brunners huvudperson, den häpnadsväckande Carl Michael Bellman, som läsaren får följa från barndomen i Maria genom livets många dramatiska skiftningar.

Kanske kan det hela sammanfattas så: 1756. Polhems tegelröda slusstorn står på plats. Larm, våld, armod, gränders gytter, löss, lust, fylleri och stank. Vackra tandlösa flickor med lättuppsnörda klänningsliv. En munter, men orolig och våghalsig tid. Vem kan man lita på? Vem ger en fattig, begåvad sate ett lån? Och vem ger nästa? Vems arsle kan man slicka för att få bröd till barnen?

Men se, där står Carl Michael Bellman, lite lagom beskänkt, mitt i myllret med elegant peruk och lånade herrskapskläder i glansig färgrik brokad. Hans ögon är klara, hans hörsel skänker honom både berättelser och klanger. Dessvärre är hans citrina för tillfället i pant. Men rösten bär. Och snart kan hans kväden höras överallt. På ölstugor, vid Gustav III:s hov och under backanaliska utflykter till Djurgården. Där Ulla Winblad ligger i gröngräser i strumpor av silke och något motvilligt blir hans musa.

Men intriger frodas. Liksom lungsoten. Spädbarn vissnar bort innan de hunnit le. Sötebrödsdagar viker för tvär svält. Lån förfaller, och då väntar häktet. Om inte någon välgörare träder in. Carl Michael Bellman hostar blod och dör utblottad den 11 februari 1795. Men hans verk lever.

Fukta din aska ger i omtumlande och förförisk romanform en helt ny, mångbottnad bild av vår nationalskald. Samtidigt en skakande inblick i 1700-talets verklighet.