Henrik susar fram i sin hyrda sportbil, på väg till en begravning. Ännu har han gott om tid. Han försöker föreställa sig den döda kvinnans ansikte som han inte sett på flera år. Medan han funderar över att förfädernas ansikten, också hans egna föräldrars, är på väg att upplösas inom honom kör han vilse. Landskapet drar sig undan och blir alltmer gäckande. Plötsligt är det bråttom.

Mycket annat blir snart desto mer närvarande: ett kopparstick med en mörk och kusligt krökt gata; en privatlärd särling som tillverkar levande paraplyer i ett sista försök att rädda människorna; en tillverkare av trådlösa marionetter.

Allt eftersom berättelsen närmar sig Valborgsmässoafton växer förrådet av skalor och perspektiv samman till en vibrerande text om rummen vi lever i och som lever i oss.