I jämförelse med sina två systrar Emily och Charlotte har Anne Brontë hamnat lite i skymundan i litteraturhistorien. Ändå är det många som anser att hon var det djärvaste av dem. Det märks inte minst i Främlingen på Wildfell Hall med sitt feministiska patos och realistiska porträtt av en alkoholiserad hustyrann.

Timid, gudfruktig och oansenlig. Det är det intryck man får av Anne Brontë genom samtida beskrivningar. Men faktum är att det hon skrev på många sätt är mycket djärvare och uppriktigare än både Charlottes och Emilys verk, särskilt hennes andra roman Främlingen på Wildfell Hall.

Det är berättelsen om hur en ung kvinna fostras till att bli en god äkta maka, och hur fruktansvärt illa det sedan går i äktenskapet. Särskilt skildringen av maken i romanen, Arthur Huntingdon (som har tydliga drag av brodern Branwell Brontë) framstår än i dag som ett skarpt och realistiskt porträtt av en människa som är förvriden av sina alkoholproblem och sin våldsamhet, och kan till och med läsas som en protest mot systrarnas mer romantiska bild av heta känslor och konflikter.