Dukla är en liten stad i Karpaterna, längst ned i sydöstra Polen. I staden, men framför allt på vägarna runt om den, utspelar sig Andrzej Stasiuks roman. Det är en poetisk, fragmentarisk berättelse om olika försök att närma sig staden. Det är ett landskap vi inte känner till någonting om, och som ibland också verkar bortglömt av sina egna invånare.
Stasiuk skildrar detta landskap och dess människor på ett nästan planlöst sätt. Berättelsen genomströmmas av minnen, knivskarpt gestaltade, skenbart utan inre ordning. Här finns ingen egentlig handling, här finns inga förklaringar, här finns inget uppbyggligt. Detta är en bok präglad av sin uppkomsttid, efter kommunismen, med dess övermått av intrig, pedagogik och patos.