Kjell Espmark, en av våra främsta poeter, fullbordar med De levande har inga gravar ett slags lyrisk trilogi som inleddes med När vägen vänder (1992) och som följdes av Det andra livet från (1998).

Han skriver nu som tidigare en formmedveten, reflekterande poesi. Denna gång är tematiken mörkare och mer personlig än tidigare, det är dikter om livet, dikter om döden ? men slutackorden andas uppbrott, nytt ljus, nytt liv.