Huvudperson i Kirsten Thorups nya roman är 90-årige Carl Sørensen, som av sin son placerats på hemmet medan sonen är utomlands. Carl lider av en tilltagande demens och får inte gå utanför anstaltens väggar, något som plågar honom ofantligt eftersom han älskar naturen. Carls dotter Ellen, som han fått efter ett tillfälligt snedsprång med sin svägerska, och Ellens son Rune som fångats av scientologin, spelar också viktiga roller i berättelsen. Men det centrala i boken är skildringen av Carls åldrande, av livet på hemmet, och hur demensen löser upp Carls minnen och verklighetsuppfattning, hur språket luckras upp.
Det är kusligt och suggestivt, och det berör säkert en stor läsekrets också i Sverige. Även om boken inte är avsedd att vara en stridsskrift eller pamflett mot vårt sätt att ta hand om våra gamla kan den inte undgå att väcka starka känslor hos alla som har någon äldre anhörig på hemmet.