I Imre Kertész författarskap är gränserna mellan vad som är roman och vad som är essä inte knivskarpa. I dessa essäer och tal återkommer han till sitt stora ämne: vad gör vi med erfarenheterna från Förintelsen?

Kan vi överhuvudtaget lära oss något av Auschwitz? Efter att som tonåring ha sett fasorna i Buchenwald och som vuxen författare ha skrivit ett av de mest betydande vittnesmålen från nazisternas koncentrations- och utrotningslägren, Mannen utan öde, har Imre Kertész outtröttligt sysselsatt sig med själva innebörden av det som hände där och hur mänskligheten ska handskas med den erfarenheten. För Kertész är inte lägren någon isolerad judisk angelägenhet.

"Jag menar att vi varken kränker eller förminskar judenhetens tragedi, om vi i dag, mer än femtio år efter att Förintelsen inträffade, betraktar den som en världserfarenhet, som ett europeiskt trauma." Trots att uppgiften nästan är omöjlig är det litteraturens uppgift att försöka skapa en föreställning om det ofattbara. Kertész vänder på Theodor Adornos berömda yttrande om att man efter Auschwitz inte kan skriva någon poesi: "efter Auschwitz kan man bara skriva poesi om Auschwitz."

I denna samling tal och essäer från 1989 och framåt, inklusive den föreläsning han höll när han tog emot Nobelpriset 2002, kommenterar Imre Kertész både de egna verken och de erfarenheter som födde dem. Särskilt det dubbla ödet att först vara inspärrad i ett läger och sedan vara inspärrad i ett totalitärt samhälle under fyrtio år.

Det landsförvisade språket ger en unik inblick i Imre Kertész idévärld, den värld som gjort honom till en av vår tids främsta författare.