Det finns ingen som kan skriva så kärvt och drastiskt och samtidigt så klingande som Eva Sjödin. I hennes nya diktsamling sitter en familj med hund i en bil och färdas på semesterresor i Norge och Finland.
Flickan i bilen som luktar filt och termos, är ett barn som är på väg att förvandlas till kvinna. I ena stunden uppslukas hon av serietidningarnas värld, i den andra känner hon könets lockelser. Hon kommer snart att bryta upp och ut ur bilen, familjen. Något som både lockar och skrämmer.

"Bilen stannar plötsligt, motorn slås av. Jag kikar ut, stjärnorna ser repade och slitna ut där de sitter uppflugna längst upp i himlens gap. Det här är ingen plats för människor. Vi har rest längst fram. Här finns bara en bensinmack, och sen isbjörnar. En rå frän lukt, ja stank.

Mina ben har somnat, mjuka stumpar. Strax ska det börja sticka, spraka. Vi sitter kvar, någon sekund, fastspända i våra säkerhetsbälten. Ickestunden. Jag snuddar vid min familj. Den sover djupt."