Göran Moldén debuterar med en spänningsmättad och inträngande historia som sätter ljuset på något vi kanske sällan tänker på: hur kan man leva med en familjemedlem som är nazist? Hur älskar man någon som står för det man hatar?

Ylva är en medelålders lärare med två vuxna söner, den ene välartad och tråkig, den andre är nazist och har straffat ut sig själv ur familjen på så sätt att han efter en släktfest helt enkelt försvunnit. Detta är Ylvas stora sorg i livet, men något som hon på ett märkligt sätt ändå lärt sig leva med. Hennes egen bakgrund är snarast vänsterliberal, och hon känner sig djupt kluven mellan att ifrågasätta och ta avstånd från sonens åsikter, och samtidigt att älska och sakna honom just som man älskar och saknar ett förlorat barn.
Ylvas lägenhet ska renoveras, och för att fly undan stöket och dammet hemma flyttar hon ut till sommarstugan. Det är höst, mörkt och kallt. Ganska snart märker hon att någon varit där. Är där. Det är den förlorade sonen, Stefan.
Han har lämnat sitt förflutna, men är mycket fåordig med vad som har hänt. Ylva är så tacksam över att ha honom hos sig igen att hon inte vill pressa honom. Men något konstigt är det med honom, vilket bekräftas av att en kompis dyker upp, som Stefan kör med, och som liksom Stefan verkar vara på flykt undan något hot. Och dessutom möter hon två främmande män på vägen från stugan, som frågar efter Stefan. Hon lurar dem därifrån, men får inte ro i sin själ. Inte blir det bättre av att Stefan först spöar upp sin vän, som dessutom försvinner efter några dagar. Men vars stövlar står i Stefans bil. Det vilar något väldigt olycksbådande över Stefan, och när han till slut lämnar sin mamma ytterligare en gång är hon mer frågande än när han kom. Vad har sonen gjort sig skyldig till, denna gång och alla andra gånger?