Året är 1861. Garibaldi har enat Italien och landet får en ny kung. I byn Grottole föder Concetta, godsägaren don Francescos husa och hora, honom äntligen en son. Hon har redan fött sex döttrar, men nu lovar don Francesco att gifta sig med henne och göra henne till en ärbar kvinna. Ödet vill dock annorlunda.

Stridigheter mellan den nye och den gamle kungens anhängare har brutit ut och den nybildade italienska staten konfiskerar Don Francescos ståtliga släktgård och gör om den till föreningslokal. Don Francesco tvingas att gifta bort sina sex döttrar, för att trygga deras försörjning, och de blir alla djupt olyckliga i sina äktenskap.

Dottern Albina förlorar alla sina barn utom ett, den levnadsglada och djupt älskade Candida, och när Albinas make Vincenzo inte samtycker till Candidas giftermål med Colino tar Albina helt sonika livet av honom i ren desperation.

Don Francescos ende son, Oreste, har med åren utvecklats till en lat och elak hustyrann. På 30-talet blir han fascistpartiets ögon och öron och anger byborna för minsta förseelse. Candidas äldste son Mimmo relegeras från prästseminariet och väljer läraryrket i stället. Han lyckas med att övertyga alla sina bröder till att bli glödande kommunister, som han själv. De kämpar för att staten ska genomföra den jordreform alla lantarbetare väntat på.

På 60-talet görs gasfyndigheter i Grottole och oljebolagen etablerar sig i trakten. Bönderna övergår till att bli industriarbetare och för första gången finns det pengar i omlopp. Men det nyvunna välståndet har inte någon positiv inverkan på byns framtid. Den nya generationen väljer att fly den fattiga och inskränkta livet i Grottole för en mer spännande tillvaro i storstaden Rom.

Tusen år har jag funnits här är en gripande familjekrönika som sträcker sig genom fyra generationers kvinnoliv och romanen är en historia full av äventyr, udda livsöden och gammal folktro.