Romanen om Nina har många gemensamma drag med Inger Frimanssons eget liv. Det är en uppväxtskildring som handlar om att ha rädslan boende inom sig och ändå alltid dras till det farliga och förbjudna. Och om hur den unga Nina hittar fram till skrivandet.

Ninas familj har i början många tillfälliga boenden. Det hänger ihop med pappas jobb. Än bor de hemma hos mormor och morfar i Slite, än i andra tillfälliga bostäder. Så småningom hamnar de i Jönköping, frikyrkobältets mekka.

Nina har redan tidigt en ovanligt livlig fantasi. Hon drömmer ofta om att vara någon annan än den alldeles vanliga, ganska tysta och blyga flicka som hon är. Döden Långrock kommer på besök då och då, först tar han gammelmorfar, sen farfar och farmor. Och de är ju gamla. Men så en dag slår han till och kniper hennes farbror, som är pappa till de små kusinerna. Det gör henne ursinnig och rädd. Hon vet ju att alla familjer förr eller senare får sin beskärda del av sorgen. En tant hon har träffat brukar säga så. Och hon vet att Döden Långrock också vill åt hennes lillasyster.

Tidigt har hon rädslan boende inom sig. Ändå dras hon till det farliga och förbjudna. Ofta flyr hon till skrivandet. Hon börjar tidigt, skriver sagor, dikter och romaner - liksom deckare om ond bråd död. Emellanåt får hon alster publicerade i olika tidningar. Som gymnasist vinner hon det så kallade Lilla Nobelpriset och inbjuds till Stockholm för att delta i högtidligheterna på Konserthuset. Hon börjar drömma om att kanske någon gång få en bok utgiven på riktigt.