Gun-Britt Sundström har alltsedan debuten med Student -64 varit en högst självständig författare, som med både ironi och skärpa beskrivit sin egen bildningsgång och samhällssyn. Sina studieår på Journalisthögskolan berättade hon om i Nu kan det sägas, hon vände upp och ned på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken när hon skildrade kärleken ur kvinnans perspektiv i För Lydia, och hon skärskådade kärlekens rollspel i romanen Maken. Sedan dess har hon varit verksam i Bibelkommissionen och som översättare av bland andra Charlotte Brontë och Cora Sandel.

Nu samlar hon ihop sitt liv i bitar, en del redan publicerat, närmare hälften är nyskrivet. "En generationsbok" som handlar om såväl uppväxten i ett missionsförbundarhem och rötterna bland drängar, pigor och knektar som om hennes syn på energianvändning, rojalism och konsten att stava till "brässera". Så här bekriver hon sig själv:

"DN:s näbbgädda" kallade mig salig Björn Nilsson på den tiden jag var en späd kulturjournalist och han en något äldre, substantiellare kollega på grannbladet Expressen. Såvitt jag minns tog jag inte illa upp (förminskande! könsdiskriminerande!) utan tyckte rollen passade mig: näsvis, respektlös flicka, säger ordboken. Motsägelselusten har onekligen varit en drivkraft i mitt skrivarliv, och respekt har jag känt inför annat än mediecirkusen. Det störde mig nog mer att betecknas "DN:s", som om jag vore tidningens: Jeg er sgu min egen, svarar näbbgäddan liksom Kumbels katt."