Hundra dagar är en roman om två människor som i tidens kaos försöker kämpa för sin oskuld. Skådeplatsen är folkmordets Rwanda 1994.

David, en medarbetare i ett schweiziskt biståndsprojekt, har låtit flygplanet som evakuerar de sista européerna lyfta utan honom. Han ångrar sig snart, men då är det för sent, allt är utom kontroll och mördandet tycks enbart eskalera.
Han gömmer sig i hundra dagar och vi får följa hans minnesarbete över vad som gått snett. Framför allt tänker han på Agathe, dottern till en regeringsmedarbetare, och de fyra sista åren med henne i Kigali. Hur miljoner pumpades in i en totalitär stat som startade ett folkmord då den trodde att den förlorat makten till en rebellarmé.
I Rwanda har alla blod på sina händer. Så också David, som tvingats bli medhjälpare till bödlarna, och därför fått fly över gränsen. I flyktinglägret hittar han den svårt sjuka Agathe, men hon är inte längre den kvinna han en gång älskade.
Hundra dagar är en tankeväckande bok om skuld, men också en kärlekshistoria. I Rwanda fanns inga hjältar - och de som såg efterkrigstidens värsta folkmord utan att handla kan inte svära sig fria. Lukas Bärfuss har lyckats med konststycket att synliggöra tragedin genom att gestalta ett drama som inte försöker lägga skuld utan snarare försöker förstå mekanismerna som driver "vanliga" och "goda" människor att begå fruktansvärda moraliska brott. Kritikerna har fängslats av Hundra dagar och särskilt jämfört den med Joseph Conrads Mörkrets hjärta.