Antonio är en brasiliansk kock och restaurangägare som fyller 88 år. Han står i sitt kök och förbereder en stor lunch för familjen och ser samtidigt tillbaka på sitt liv.

Han minns sin faster Palma som brukade berättade familjeminnen för honom. Minnen från föräldrarnas bröllop i Portugal 1908, då ett skyfall av riskorn kastades över brudparet. Riset som plockades upp av fastern och som hon sedan tog med på den stora resan över havet till Brasilien och ett nytt liv.

Detta ris blir familjens välsignelse men också dess kors att bära. Antonios far känner sig förolämpad av det hopsamlade riset, medan modern älskar gåvan. Själv känner sig Antonio tvingad att ta emot en del av riset vid sitt eget bröllop med godsägarens dotter Isabel och skäms över det. Så blir riset en fundamental del av uppbyggnaden av familjen, dess uppgörelser och glädjestunder och dess förhoppning om sammanhållning och ett bättre liv för alla.

Men Antonio har vid sin höga ålder insett att en familj är en svår rätt att tillaga och att lyckan i köket såväl som i familjen ändras från dag till dag beroende på ingredienserna. Han förbereder lunchen och minns konflikterna med sina syskon, avståndstaganden och återseenden. Han tänker också på sina barn, den kärlek han inte förmått förmedla men ändå känt. Men barnbarnet Bernardo har givit Antonio ungdomen tillbaka och hans berättelser får den gamle mannen att inse att i grunden har ingenting förändrats trots att det gått hundra år sedan hans föräldrar gifte sig.